Kan man ha en Grand Danois om man har nedsatt rörlighet?

Det korta svaret enligt mig är ett självklart ja. Varför? Ja det ska jag tala om för dig i det här inlägget.

Som jag skrev på min informationssida om rasen, så lider jag av fibromyalgi, som är en muskelsjukdom relaterad till reumatiska sjukdomar. Jag får ont i mina muskler av och till, särskilt när jag ansträngt mig för mycket, om jag är eller varit stressad eller pga kyla och att jag vistats utomhus för länge i snö. Hur sjukdomen ser ut är olika för alla med diagnosen, men den innebär för min del många hinder och då man kan fråga sig – varför vill jag ha en Grand Danois om jag är så sjuk som jag är? Borde det inte vara bättre med en liten hund, eftersom grandisar är så starka och drar i kopplet? Det finns många frågor och nu ska jag svara på dem.

Faktum är att en Grand Danois är en perfekt hund om man lider av nedsatt rörlighet i någon form. Detta är pga deras mentalitet men också pga deras höga mankhöjd. Det finns ett projekt i USA som enbart använder Grand Danois som servicehundar till personer med nedsatt rörlighet och liknande sjukdomar istället för mindre raser som annars är mer vanliga för såna yrken för hundar. De passar som servicehund för att de kräver inte särskilt mycket för att vara nöjda. Det räcker med några korta promenader om dagen, vilket är bra om man, som jag, har svårt att röra på sig utomhus under längre perioder och inomhus är de lugna, så länge de får vara med sin familj eller ägare.

Jag har personligen svårt att böja mig och därför hade det varit bra för mig att ha en GD, för då slipper jag böja mig för att klappa hunden etc. Jag har idag en katt, men henne har jag tränat till att ofta hoppa upp på högre ytor så jag slipper böja mig för att klappa henne. Självklart händer det lite då och då, men oftast klappar jag henne i en bekväm position som inte påverkar min kropp negativt.

Visst, en Grand Danois kan dra i kopplet, absolut. Jag har varit med om det, senast var på utställningen här i Växjö då jag fick träningsvärk av att hålla i Boss och Esther, men hellre det än att böja mig ner ständigt för att ta hand om en mindre hund. Min tanke med Anton är också att träna honom tidigt att gå fint i koppel och med rätt motivation så ska inte det vara några problem. Drömscenariot hade varit om jag hade kunnat använda Anton som en servicehund till att exempelvis hjälpa mig upp ur soffan de dagar då jag knappt kan röra mig av värk eller till att plocka upp saker från golvet så jag slipper onödig värk i ryggen.

Vill du veta mer, så ställ gärna en fråga i kommentarsfältet och nedanför kan du se ett reportage från service projektet jag nämnde innan som finns i USA.

Kommentera gärna, det blir så mycket roligare att blogga då! <3