Drömmar om Anton | Över 800 svarta Grand Danois valpar att välja på…

Dags att berätta om den senaste drömmen jag har haft om Grand Danois. Denna drömmen var minst sagt konstig, så jag ber om ursäkt på förhand då jag inte vill trampa någon på tårna med det här inlägget.

Observera att detta är alltså inget som har hänt på riktigt – utan detta drömde jag i natt medan jag låg och sov!

Ok, då börjar vi. Först så hade jag och Henrik flyttat till en skithäftig lägenhet som låg typ i Florida eller nått liknande. Det var en riktigt hög byggnad och vi hade lägenheten högst upp. The Pent House, eller hur man ska förklara det. Den var jättestor, säkert 300-400 kvm med få, men stora rum och ett stort kök, flera balkonger (en med egen tomt) och den låg väldigt nära stranden och havet/vattnet.

Det var dags att äntligen åka till kenneln och välja ut Anton. Allt var ordnat och planerat. Vi var riktigt förberedda och glada. Här börjar dock det konstiga i drömmen. Kenneln hade sitt ställe på stranden, några hundra meter från vår lägenhet. Det konstiga var att de var så kallade ”backyard breeders” och det är INTE något bra.

Det innebär att personer föder upp djur, oftast hundar, katter, hästar och andra djur som ofta är husdjur och de föder upp dessa djur utan någon tanke på djurens hälsa, välmående eller gener. Det handlar bara om pengar och inget annat. Djuren som föds upp på såna här ställen är ofta oregistrerade, sällan renrasiga och om de är det så är de inavlade ofta med mycket stora hälsoproblem som följd. Det är vanligt att en tik får valpar vid varje löp, får aldrig vila med mera. Det är alltså hemska förhållanden.

I alla fall, åter till drömmen. Vi kom till kenneln och de hade över 800 hundar att sälja. Något som var ännu konstigare var att alla var vid mycket god hälsa, alla var friska så att handla från en Backyard breeder var liksom inget konstigt. Alla var svarta och det fanns hundar i alla åldrar. När jag gick in i ”valphörnan” så möttes jag av hundratals svarta GD valpar som skällde och var super intresserade av att veta vem jag var. Alla satt dock i sin egen bur, och de var tillräckligt stora så valparna kunde vända sig om och gå runt lite i buren. Det var dock så konstigt att alla valpar var och såg så friska ut. De var som hälsan själv! Efter att jag gått och hälsat på många av dem så tystnade det efter ett tag. Till sist fanns bara två valpar kvar. Valp 805 och 802. Dessa två var fortsatt jätteintresserade av mig och ville bara gosa, bli klappade och pussas. Något som var ändå lite konstigare var att valparna som jag då skulle välja emellan var inte 8 veckor utan de var 12, kanske till och med 14 veckor gamla.

Dilemmat kom i alla fall senare i drömmen då jag verkligen inte kunde välja mellan dessa två underbart söta valparna. De var lika perfekta bägge två. Innan jag han bestämma mig i alla fall så hann jag vakna och kände mig allmänt förvirrad. Jag undrar var jag fick inspirationen till den här drömmen? Just att kenneln var så stor, att hundarna dessutom var friska, renrasiga Grand Danois och att köpa hund från en backyard breeder inte var en big deal? Jättekonstigt.

Nåja, det var ju bara en dröm, och den var positiv i all ära. I verkligheten skulle jag aldrig få för mig att köpa en valp från en kennel som inte bryr sig om hundarnas bästa. Jag tycker det är oerhört viktigt att hitta en uppfödare som tar god tid på sig att leta fram friska linjer och tar väl hand om bebisarna och de vuxna hundarna de har hemma. Jag har på så vis hittat min kennel för längesedan och det är skönt.

Nu är bara frågan ”när fan blir det av?!” och det blir av när jag är redo och det finns en kull med en hane som antingen är svart, mantel, harlekin eller blå (i den ordningen, helst) som ska bli min. Svart är i alla fall drömmen, men Mantel har börjat locka mig mer och mer. Harlekin har jag alltid gillat och blå är en fin färg. Oavsett vilket så kommer min Anton att bli awesome – för han kommer ju vara min bebis och vovve. Åh, vad jag längtar!

Och jag hoppas jag inte trampat någon på tårna med att jag berättat det här. Det var bara en dröm… I verkligheten är det så mycket bättre! Nästan perfekt. Det enda som fattas är min bebis…

Kommentera gärna, det blir så mycket roligare att blogga då! <3